Jag har tidigare haft jätte svårt för tatueringar men nu på senare tid har jag sett något meningsfullt i det hela med att tatuera sig. Jag har alltid undrat hur människor kan göra stora motiv som täcker stora delar av kroppen och ja det kommer jag alltid undra. Dom kommer ju inte vilja ha det där när dom är gamla.. skulle jag aldrig vilja.

Men har man en tatuering som betyder någonting tycker jag att det är en fin grej att göra, i alla fall om det är en liten tatuering. Jag skulle vilja ha svalor som flyger iväg på min handled för att påminna mig själv om att sikta framåt med mitt liv. Inte vända mig och leva i det som en gång var. Utan att se framåt i livet och leva det positivt med glädje och istället bilda nya minnen. Det skulle kännas bra att ha någonting som kan påminna en om det hela tiden, i ledsamma stunder och i hårda perioder. Ah att det faktiskt kan hjälpe en att se framåt och kämpa hur jobbigt det än känns. Samtidigt som tatueringen skulle står för det skulle den även stå för allt vacker och alla minnen som man bildat, alla människor man träffat och har med sig i livet. Den skulle även stå för vad man förlorat och jag tycker det är viktigt att man samtidigt som man vill glömma bort vissa saker att man faktiskt påminner sig själv om att livet inte är perfekt men det blir vad man gör det till. Man bär såklart med sig sitt bagage men samtidigt som man siktar framåt i livet så tonar gamla smärtor ut och livet blir ljusare.

Synd bara att min mamma inte samtycker om att tatueringar kan vara något vackert... jag får väl fortsätta drömma.